I onsdags när jag skulle
hämta från skolan möttes jag av en haltande son. En natt i gråt slutade med en
akutremiss till röntgen. När M haltade in satt en farbror mitt emot oss i
väntrummet och såg medlidsamt på honom.
Efter röntgen blev det dags
för mig att åter igen linda den lilla foten. Då knackade någon mig på axeln,
det var mannen mitt emot i väntrummet. Ursäkta sa han, men jag jobbar med
sådant här, skulle jag kunna få linda om foten? Ja, men självklart fick han det.
Mannen fortsatte att berätta att han jobbat 25 år med AIK och ett x antal år
inom fotbollen. Först känner han på Ms fot och sedan säger han "det här
lagar vi till". Jag hinner inte ens vara med innan han har fattat sina
händer i ett grepp och vi kan höra ett knak. M blir tvärrädd, men kan
konstatera ganska fort att att det känns betydligt bättre i foten. Tydligen var
det språngbenet som hade glidit åt sidan och inte alls en ovanlig syn för den
här mannen. Så med proffshjälp kunde vi gå hem med en "reparerad"
fot.
Vilken tur för oss att den
mannen själv var patient samma dag och att han var omtänksamheten själv.
Förutom ett stort tack på plats fick han en dagens applåd i vår lokala tidning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar